Dra av skyddslakanen, ta också skygglapparna

Nu är det dags att ta bort all skyddsplast och damma av alla ytor. Den här bloggen ska nu få vakna till liv igen, och förhoppningsvis med besked.

Det här med vikten är ett problem för mig på så många sätt. Inte bara det uppenbara att jag väger för mycket utan också hela min inställning kring mat och matvanor, motion och rörelse. På lite över två månader (sedan den 24 maj) har jag klarat av bedriften att gå upp 12 kg i vikt. 12 KILO - DET ÄR FÖR FAN INTE KLOKT! Mina matvanor den senaste tiden har bestått av skräp, så som kakor och chips i mängder, pizza, kebab, hamburgare, en del alkohol , eller framför allt groggvirket till alkoholen och glöm för all delen inte bort glassen. Vanlig lagad mat har knappt existerat i vårt hushåll under hela juli. Vi har skyllt på att det har varit för varmt för att laga mat. Ett annat problem med maten är att vi äter på tok för sent på kvällen. Att äta middag vid 21:00 hör till vanligheterna och sen är det ju inga problem att hinna med lite chips och dipp heller efter det - det har ju varit semester.

Motionen har inte på något sätt fungerat bättre. Nu när jag inte har jobbat på fyra veckor har jag inte rört mig någonting. Absolut inget alls. Jag har skyllt på värmen, men det är bara ytterligare en av miljoner undanflykter och praktiska lösningar. Ja, det har varit ett helvete i värmen - jag har avskytt den med hela min kropp (och den är uppenbarligen inte liten). Fast är man ändå upp till klockan två på natten så finns det ingenting som hindrar att man går ut och går en runda vid 22 på kvällen. Och faktum är att värmen är betydligt lättare att stå ut med om man har lite (läs mycket) mindre midjemått.

Jag har aldrig i hela mitt liv varit så stor som jag är idag. Jag har sedan tonåren alltid varit stor och jag har definitivt lidit av min vikt. Men aldrig har jag varit så stor som nu. JAG VÄGER 108 KILO och för tillfället känner jag varenda ett av dem.
Jag orkar inte röra mig. Jag har ont i mina leder och min rygg när jag stiger upp på morgonen. Jag har svårigheter att böja mig och röra min torso i sidled. Min kondis är totalt borta - jag klara knappt av att gå upp för trapporna utan att bli andfådd. Det är mycket som är så väldigt fel och för första gången i mitt liv känner jag att min kropp begränsar mig.

Jag är rädd för mig själv!!!

Så nu är det dags att ändra på sitt liv. Idag är första dagen, en dag av många och jag räknar med att det kommer vara väldigt jobbigt många gånger men samtidigt så måste det nu gå. Det kan inte få fortsätta så här. Jag vet ju alla fel jag gör så nu är det dags att rätta till dem.