När man tyvärr mår lite dåligt

Hej hopp. Igår gjorde jag något som egentligen är en dödssynd när man försöker gå ner i vikt - jag drack alkohol. Eller rättare sagt champange-ish. Maken och jag hade hyrt en badtunna för andra ändamål men vi var tvungna att inviga den lite själva. Därför blev det tre timmar i tunnan med lite bubbel. Eller rättare sagt mycket bubbel. Det var jätteromantiskt och mysigt men tyvärr mår huvudet idag som det förtjänar.

I vanliga fall när jag är bakis (var lugna - det händer ungerfär 1 gång vart annat år) så brukar det alltid hjälpa med mat och onyttigheter. Ost och chips brukar vara mina bästa vänner. Men inte idag. Jag kör på min diet som vanligt. Men något måste man ju få trösta sig med. Därför sitter jag och tittar på Youtube-kanaler som visar massa trevliga bakverk. Självplågeri tror jag visst att det kallas....

Hahaha

Tillåt mig skratta. Jag kan ha nämnt något i tidigare inlägg om att jag nu skulle vara tillbaka här på bloggen, att jag nu verkligen skulle ta tag i mitt liv.

Och vips så hade det gått 10 dagar utan minsta livstecken.

Nu är det väl så här att viss skillnad har jag gjort med mitt liv. Närmare 4.7 kg minus på vågen. På tio dagar alltså. Det känns helt fantastiskt bra.
Detta har jag uppnått genom att ändra min kost och till viss del röra mig lite mer. Jag har inte på långa vägar varit ute och gått regelrätta promenader, men jag har förflyttat mig sträckor på 10-15 minuter med benen istället för att ta bilen. Jag har också sprungit benen av mig på jobbet känns det som. Och där nuddade vi givetvis vid anledningen till att jag varken hunnit vara aktiv här på bloggen eller orkat med promenader.

Nytt läsår har startat och med det en massa nya vilda 3-åringar att jobba med. Jag är förskollärare och har de senaste åren mer eller mindre jobbat uteslutande med 5-6 åringar. Jag lovar er att det är ganska stor skillnad på en 6-åring och en 3-åring. Slut är bara ett namn för vad jag är för tillfället.

Så av den anledningen kan det tyvärr bli lite oregelbundna uppdateringar. Men jag kommer fortsätta fokusera på kosten och jag ska försöka komma igång med promenader. Jag tycker ju egentligen ganska mycket om dem.

Hur var då den första dagen

När jag ändå är tillbaka är det väl lika bra att vi kör ett inlägg till idag. För jag måste ju helt enkelt berätta lite om hur den här första dagen har varit den här gången.
Jag har faktiskt skött mig ganska bra. Okej det finns kanske vissa mindre nödvändiga moment som den lilla biten vitlöksbröd till den i övrigt ganska nyttiga broccoligratängen med kycklingfilé till. Jag kanske inte borde ha mjölk i mitt te för på så sätt blir det ganska många extra kalorier (vilket jag för övrigt inte räknar).

Sättet på vilket jag har tänkt kickstarta min viktnedgång den här gången är faktiskt något väldigt okarakteristiskt mig. Jag är egentligen mot allt vad dieter heter och är för att lägga om en väldigt felande livsstil. Trots detta har jag denna gången, ivrigt påhejad av min mamma, börjat med Herbalife pulverdiet. Det går ut på att jag ersätter två av dagens mål med pulver blandat i bland annat mjölk. Idag blev det frukosten och lunchen jag ersatte för att sedan äta tidigare nämnda broccoligratäng. I morgon blir det förmodligen på något annat sätt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta än men jag ska ge det några veckor och se vad jag tycker. Första spontana intrycket är dock att jag saknar tuggandet som till exempel ett knäckebröd ger mig.

Idag har jag faktiskt också för första gången sedan i maj varit ute och rört på mig. Det var absolut ingen lång runda och den gick allt annat än snabbt med tanke på kondis och en väldigt värkande rygg, men jag gick. Jag gick i 35 minuter. Jag känner att trots att det inte är någon jätteprestation, när jag tänker på vad jag förr har kunnat prestera, så är jag nöjd. Framför allt är jag nöjd för att jag tog mig ut och gick. Är det något jag tror är viktigt är att ge sig själv en klapp på axeln när man faktiskt gör något som är bra. Heja mig...

Dra av skyddslakanen, ta också skygglapparna

Nu är det dags att ta bort all skyddsplast och damma av alla ytor. Den här bloggen ska nu få vakna till liv igen, och förhoppningsvis med besked.

Det här med vikten är ett problem för mig på så många sätt. Inte bara det uppenbara att jag väger för mycket utan också hela min inställning kring mat och matvanor, motion och rörelse. På lite över två månader (sedan den 24 maj) har jag klarat av bedriften att gå upp 12 kg i vikt. 12 KILO - DET ÄR FÖR FAN INTE KLOKT! Mina matvanor den senaste tiden har bestått av skräp, så som kakor och chips i mängder, pizza, kebab, hamburgare, en del alkohol , eller framför allt groggvirket till alkoholen och glöm för all delen inte bort glassen. Vanlig lagad mat har knappt existerat i vårt hushåll under hela juli. Vi har skyllt på att det har varit för varmt för att laga mat. Ett annat problem med maten är att vi äter på tok för sent på kvällen. Att äta middag vid 21:00 hör till vanligheterna och sen är det ju inga problem att hinna med lite chips och dipp heller efter det - det har ju varit semester.

Motionen har inte på något sätt fungerat bättre. Nu när jag inte har jobbat på fyra veckor har jag inte rört mig någonting. Absolut inget alls. Jag har skyllt på värmen, men det är bara ytterligare en av miljoner undanflykter och praktiska lösningar. Ja, det har varit ett helvete i värmen - jag har avskytt den med hela min kropp (och den är uppenbarligen inte liten). Fast är man ändå upp till klockan två på natten så finns det ingenting som hindrar att man går ut och går en runda vid 22 på kvällen. Och faktum är att värmen är betydligt lättare att stå ut med om man har lite (läs mycket) mindre midjemått.

Jag har aldrig i hela mitt liv varit så stor som jag är idag. Jag har sedan tonåren alltid varit stor och jag har definitivt lidit av min vikt. Men aldrig har jag varit så stor som nu. JAG VÄGER 108 KILO och för tillfället känner jag varenda ett av dem.
Jag orkar inte röra mig. Jag har ont i mina leder och min rygg när jag stiger upp på morgonen. Jag har svårigheter att böja mig och röra min torso i sidled. Min kondis är totalt borta - jag klara knappt av att gå upp för trapporna utan att bli andfådd. Det är mycket som är så väldigt fel och för första gången i mitt liv känner jag att min kropp begränsar mig.

Jag är rädd för mig själv!!!

Så nu är det dags att ändra på sitt liv. Idag är första dagen, en dag av många och jag räknar med att det kommer vara väldigt jobbigt många gånger men samtidigt så måste det nu gå. Det kan inte få fortsätta så här. Jag vet ju alla fel jag gör så nu är det dags att rätta till dem.